I väntan på min tur på den lilla scenen

I bakgrunden väntar jag på min tur att inta den lilla scenen. Kerstin Kristensson heter hon som pratar om sin bok.

Jag hade två framträdanden där jag mer showade än gick i klinch med innehållet i min bokserie. Av någon anledning så fick jag för mig att sjunga burleska visor, dels från ett Chalmersspex men även Hasse Alfredssons “Gammal man gör så gott han kan…”. Att läsa innantill eller prata från ett pratmanus ligger inte för mig på något sätt.

Ett annat infall var att slänga min Excelbok över axeln då jag beskrev hur det känns att få det första exemplaret av en egen nyutkommen bok i handen. Man ser på boken, luktar på den, slickar på omslaget samt öppnar och bläddrar lite i boken. Det var då jag utbrast…

– Fan, den här boken har jag ju läst en massa gånger! samt slängde den över axeln ner på golvet bakom mig.

Vid sessionen kl. 16:15 ser jag plötsligt en kändis som står och lyssnar. Inom några tiondels sekunder håller jag på att tacka honom för TV-programmet Dobbido… Tur att jag inte gjorde det för det var fel snubbe. Inte Lasse Kronér utan Göran Rudbo! Dessutom ser jag idag att Kronér inte längre är en del av trion. Göran Rudbo var där på grund av att hans mor gett ut en bok på Recito och skulle prata om den efter mig.

Efter en stund gick jag fram och tackade för att han lyssnade. Han svarade småskrattande att det inte var någon som helst tvekan om mitt budskap och mina böcker. Lite av en muntlig recension av mitt galna framträdande. Tackar för det!