Klart det blir lögner och bluff när någon får för sig att göra en film på en legendarisk person som Elvis, Cornelis, Ted, Freddie Mercury eller Johnny Cash. Det blir bara fel. I alla fall för oss som sett eller upplevt dem på riktigt på TV eller i verkligheten.
Jag vägrar exempelvis att se filmen om Cornelis Vreeswijk. Jag har ju sett karln på riktigt både på en scen på Skeppsholmen och i en vägtunnel i anslutning till Solna centrum. Då kan man väl för fanken inte gå och se en norrman som försöker se ut och låta som min idol!
Jag har dessutom setat och pratat med Östen Warnerbring på Mosebacke när han efter en show fick ett mål mat efteråt. Han berättade mycket och gärna om Cornelis eftersom de turnerade ihop. Att vi pratade en stund berodde på att en god vän spelade trummor under showen. Han hette förresten Master Henry Gibson.
Här i Dalarna fick jag även förmånen att lära känna Sid Jansson som dels var drivande när det gällde Vispråmen Storken men även att han var Cornelis manager i början av dennes karriär.
Och nu har det gjorts en film om min tidigaste idol, Elvis Presley.
Jag och mina kompisar såg ju de flesta av hans filmer på biografen Grand i Avesta. Speciellt Viva Las Vegas där svenskan Ann Margret spelade, dansade och sjöng den kvinnliga huvudrollen. Den Ann Margret som jag fick förmånen att träffa och vara chaufför åt när det gjordes en dokumentär om hennes liv, bland annat från hennes lägenhet på Gärdet i Stockholm. Producent var Kay Wiestål så den har jag också träffat. Det var förresten Kay som skapade Victoriadagen på Öland.
Jag menar, det är få som kramat samma dam som Elvis Presley. Jag har gjort det! Snygg va hon fortfarande trots sin höga ålder. Synd bara att min telefon inte funkade den gången så jag fick aldrig nått foto på oss båda, men jag fick ändå ett signerat idolfoto av henne. Det var förresten Kay Wiestål som försökte fota oss med min telefon. Det gick inge bra… Han tryckte nämligen på fel knapp gång på gång och inget hände.
Det jag menar är att ni som kommer sen kanske bara upplever dessa legendarer utifrån dessa eländiga filmer och får helt fel bild om vilka de var.
Att ha sett Queen och Freddy Mercury i direktsändning med anledning av Live Aid från ett vardagsrumsgolv på Lidingö med en bunt goda vänner är ett minne som ingen film i världen kan ersätta.
Att nån gör en film på Gustav Vasa eller nån annan sedan länge avliden person kanske funkar, men inte på nutida legendarer som vi som lever ännu har minnen av. Det blir bara fel
Blandat Svamlat 