…är inte helt lätt.

Vissa saker får man lära sig den hårda vägen. Jag har nyligen lärt mig, vid ett tvådagars seminarium, ett nytt sätt att spela gitarr. Nämligen som kompgitarrist i en orkester, eller närmare bestämt, i ett spelmanslag.

Men det är försent. Som om en trumpetare ska skolas om till saxofon. Båda instrumenten är av metall, man använder munnen och fingrar för att spela, men där slutar likheten.

Att spela gitarr med fingrarnas naglar på höger hand på en klassisk nylónsträngad gitarr jämfört med en stålsträngad och ett slående med ett plektrum är en jäkla skillnad.

• Mina naglar fick mycket stryk och en gick helt enkelt av.
• Jag fick ont i fästet mellan pekfingret och långfingret. En smärta som satt i, en vecka. Anledningen var att jag försökte kompa med att slå med fingrarna nedåt på tvåan i takterna. Det gick, men fick konsekvenser.
• Jag lärde mig vad de menade med ”ettan” och ”tvåan” efter ett tag. Alltså exempelvis tre slag i takten för vals.
• Jag lärde mig att slaget på ”ettan” är bokat för basisten, enbart! Kompet får bara slå på ”tvåan” och ibland ”trean”. Med mitt sätt att spela fick jag glömma min tumme på höger hand där jag för övrigt alltid haft ett tumplektrum. Den tummen är sedan flera decennier programmerad för ”ettan” 😆 och far omkring på strängarna som en typ av ryggradsreflex. Så du kanske förstår mitt dilemma?
• Om spelmanslaget av någon anledning saknar basisten så kanske kompgitarristen kan ”basa” med tummen på bassträngen och därmed markera ”ettan” i låten?
• Jag har numera större förståelse för de olika roller musiker har i större ensembler exempelvis kompet. Jag studerade Kalle Moraeus på Youtube hur han kompade på gitarr i Benny Anderssons Orkester och förstår därför bättre rollfördelningen i orkestrar.

Lite pedagogik

Det är inte lätt att lära en gammal hund att sitta, heter ett gammalt ordspråk.

Man måste ordna ett tvådagars seminarium för att få en gammal gitarrist att fatta, d.v.s., mig!

Men när polletten föll ner så gjorde den det med besked. Så det blev att bestämma sig, ska jag kompa på det nya sättet eller inte. Svaret är… Nej! Spelmanslaget får klara sig utan min medverkan.

Ett skäl är att det påverkar mitt vanliga spel negativt och det vill jag inte.

När varför blir därför!

• När man som jag, både sjunger och kompar mig själv på gitarr, så föredrar jag mitt fingerspel som hängt med i 55 år.
• Mitt sätt att spela med välskötta naglar på flinka fingrar är mitt sätt att spela gitarr.
• Det är min bestämda uppfattning att vanliga plektrum inte hör hemma på en klassisk gitarr.
• Varför gitarrer på fester eller i andra sammanhang anses vara allmän egendom har jag aldrig förstått. Jag har dåliga erfarenheter därvidlag.
• En av mina gitarrer har fula märken efter att en plektrumlirare för några år sedan ”lånade” min då, nytillverkade Levin med mjukt och olackat lock och dammade på, utan känsla för vad han spelade på. Dessa fula märken sitter nu där, för evigt!
• Våra gitarrer i Taubesällskapet i Dalarna kostar mellan 8000 och 12000 kr. Tror du att någon som lånar vår gitarr är beredd att stå för kostnaden om något händer?
• Jag och min kompis Gunnar har båda haft vår andra gitarr på lagning efter att vi själva klantat oss. Inte billigt det heller!
• Som amatörmusiker är våra instrument sällan försäkrade så händer något, får vi betala själva.

De olika gitarristerna

Trubaduren

Mitt sätt att sjunga och spela till gitarr bygger på att ta de enkla ackorden högst upp på gitarrhalsen och jag tar bara ibland barréackord. Anledningen till det är att vi ofta har sångtexter med ackordanalyser att hålla ögonen på, vilket betyder att man oftast missar rätt band om man använder hela gitarrhalsen.

Så att sjunga och spela samtidigt, kanske med ett munspel som hänger runt halsen, medför att vänster hand har sin givna plats högst upp på gitarrhalsen.

Ett hjälpmedel är att använda ett capo när vi behöver spela i en annan tonart för att matcha rösten.

Oftast använder trubadurer nylonsträngade klassiska gitarrer även om det finns en och annan som föredrar metallsträngar och plektrum.

Själv använde jag för många år sedan en tolvsträngad gitarr som ju har metallsträngar, men det var då det. Jo! Jag spelade även då folkmusik med fingerspel på min tolvsträngade gitarr tillsammans med en riksspelman.
Jag hade då flera roller samtidigt, bland annat även basen med tumplektrumet på de översta E- och A-strängarna i kombination med eget fingrande på övriga strängar. Det sistnämnda blev alltså andrastämmor till fiolen.

Kompgitarristen

Kompgitarren är i allmänhet stålsträngad och spelas med plektrum. De som kompar är även duktiga på att ta alla ackord längs hela gitarrhalsen och är även duktiga på att smälla på, med sitt plektrum på tvåan och trean. En skicklighet som jag inte behärskar.

Elgitarristen

Att spela på elgitarr är en annan teknik som kräver sina specialister. Elgitarren har i allmänhet en smal hals där gitarristen använder vänstra handens tumme på bassträngen istället för att lägga ett rakt pekfinger över banden på gitarrhalsen.

En annan specialitet att spela elgitarr är att fingra i hög hastighet med vänstra handen längs banden för att exempelvis spela gitarrsolon.

Den klassiskt skolade gitarristen

Den klassiska gitarren, eller den spanska gitarren, spelas av fingerfärdiga gitarrister där daglig vård av högra handens naglar är mycket viktig.

Det är ett problem som jag själv delar med dessa gitarrister. Själv har jag ständigt den minsta Schweizer­kniven i fickan för att kunna dels klippa mina naglar och även fila dem vid minsta skavank. En skadad nagel på höger hand är mer eller mindre en katastrof för mig.