Det blev sent igår kväll och lite kyligt både för oss i publiken och artisterna på scenen. Men skam den som ger dig. Vi visste att vi hade en mycket intressant dag och kväll framför oss
Ett fullspäckad program låg framför oss och först på scen var två duktiga musiker som kallar sig Mylla, nämligen festivalens konferencier Byns Mats Larsson och hans mångåriga vapendragare Jonas Hansson
Thilini & Erik va nästa par på scen som bjöd på ett blandat program. De har deltagit på tidigare visfestivaler och återkomsten var efterlängtad. Thilini framförde kända visor på sitt sätt utan att på något sätt göra dem orättvisa utan istället mer intressanta.
När Peter Åberg kom så va det både snabblunch, toabesök och villopaus för vår del så jag har inget att berätta om hans framträdande.
Efter hans framträdande blev det en längre paus då Gagnefkollektivet krävde en hel del ändringar på scenen. Men när de väl kom igång blev vi fastnålade i bänkarna i sådär fem timmar. Utan tvekan påstår jag att Gagnefkollektivet var festivalens höjdpunkt.
Först i raden av artister från Gagnefkollektivet va Are Lauritzen, gift med Anna Ihlis. Are spelar till vardags fagott i Dalasinfoniettan vilket vi under konserten fick höra prov på som ovanliga men underbara tillägg i visor som framfördes av andra i kollektivet. Are framförde ett antal njutbara visor på egen hand till eget komp på klaviatur/piano.
Efter Are kom Craig Stanton Thomas som blev ett både känslosamt och professionellt inslag där han dels gav Covid-19 ett ansikte där han berättade hur det var att bli så sjuk att han vårdades på IVA under lång tid bland annat i resperator samt hur det upplevdes efteråt. Craigs mål med att komma tillbaka till ett vanligt liv var att få uppträda på Malungsfors Visfestival vilket han så gjorde på ett imponerande sätt. Alla låtar satt säkert trots en tydlig andfåddhet mellan låtarna beroende på ärrbildning i lungorna orsakat av sjukdomen. Craig berättade att han tappat ca 25 kilo muskelmassa och att hans ”folkdräkt” verkar ha blivit större. Alltså hans amerikanska hatt som han bär med stolthet
Craig framförde egna låtar från sitt album som han tillsammans med Hanna Enlöf tidigare lanserat på Spotify.
Efter Craig kom Hanna Turi som efter ett längre uppehåll från musiken nu börjat om tillsammans med sina vänner i Gagnef. Hon framförde egna visor kompad av olika konstellationer i kollektivet.
Anna Ihlis kom härnäst även hon med egna kompositioner samt tonsättningar av dikter skrivna av Erik Axel Karlfeldt.
Anna charmade publiken genom att ständigt häckla sin man som hon dels ”glömde bort” att han va med på scenen eller klagade på hans ständiga övande på sin fagott där hemma. Men det va hela tiden med glimten i ögat och gav oss bara en liten inblick i hur ett par lever där båda ägnar stor del av sin tid till sin musik.
För min del var det första gången jag såg och hörde Anna och jag blev minst sagt förtjust. Ska hålla koll på när och var hon uppträder i fortsättningen för hennes sång och musik vill jag uppleva igen och då även lajv.
Nästa artist från Gagnefkollektivet va Hanna Enlöf. Hon inte bara framförde låtar som hon och Craig komponerat utan hon stod i princip hela tiden och kompade sina vänner på sin gitarr. Det blev ett gig på ungefär fem timmar för hennes del. Hon berättade att pandemin fått henne att bli vän med sitt piano vilket vi fick uppleva till några av hennes sånger.
Har vi sett inledningen på en ny grupp i form av Hanna, Anna och Hanna? Jag hoppas på det för de är riktigt bra som grupp.
Gagnefkollektivets avslutning var både pampig och låg rätt i tiden. Hannas och Craigs Three Degree World med hela kollektivet på scenen avslutade deras långa uppträdande. Three Degree World var när den skrevs inspirerad av filmen Waterworld av och med Kevin Costner men är än mer aktuell idag som ett kraftigt inlägg i klimatdebatten.
Det tog en stund att montera ner allt som Gagnefkollektivet hade på scenen så vi tog en paus för en bit mat. Så vi missade därför Erik Runesson.
Åter på plats på vår bänk så såg vi och upplevde Johan Eriksson som är mannen bakom Malungsfors Visfestival. Arrangör och trubadur som brinner för visor. Jag har tidigare sett honom på Dössberget när han framförde sitt program bestående av Ted Gärdestads låtar.
På bas hade han med sig en legend, Backa Hans. Att han heter Eriksson i efternamn är det få som vet.
Efter Johan kom Carl Norén. Han framförde ett antal egna tonsatta versioner av Dan Anderssons dikter. Tyvärr fick jag intrycket att han inte var speciellt förberedd eller engagerad. Han var helt enkelt inte bra.
Bättre blev det sedan när bröderna Rapp från Bjursås kom igång, eller Broder Henrik Rapp som artisten heter. Bra fart och bra framförande.
Avslutningen var sedan väldigt bra. Stiko Per Larsson med tolvsträngad gitarr i kylan va ingen bra idé sa han själv, men som det proffs han är bytte han till sin gamla gitarr och framförde ett intressant och fartfyllt program. Tyvärr hade mörkret fallit runt midnatt så min kamera ville inte vara med längre.
En intressant detalj är att samtliga artister kom från Dalarna. Sen är det ju som så att det finns många fler som skulle ha kunnat vara med och som finns här och där i just Dalarna. Ingen nämnd och ingen klämd.
Avslutningsvis en liten publikbild på oss tappra som trotsade duggregn och kylan i två dagar. Jag lovar redan nu!
VI KOMMER TILLBAKA NÄSTA ÅR!
Samtliga bilder har jag fotat själv utom ett. När man publicerar på nätet så är det noga med att enbart använda egna bilder.
Blandat Svamlat 