När journalister jobbar då kan vad som helst hända! Undra på att massmedia har problem med prenumeranter.

Läser idag i både Falukuriren och Dalademokraten om, häng med nu, VISFESTIVALEN i Malungsfors. Inte ”musikfestivalen” som journalisten benämner det. Fel redan i inledningen!

Varför gnäller jag om det?

Därför att journalisten Boel Ferm gjorde ett mindre bra jobb som journalist. Kom sent, såg två artister, fotade flitigt, försvann och åkte sedan hem och skrev sin artikel.

Man kan med fog undra huruvida dessa två tidningar över huvudtaget har en chefredaktör?

Visfestivalen i Malungsfors varade i två hela dagar och vi som var där såg och upplevde något helt annat än vad Boel Ferm skrev om. Carl Norén exempelvis, som får stort utrymme i hennes texter och i bild, var enligt mig och mina vänner festivalens svagaste inslag.

Programmet

Eftersom journalisten från Dala tidningar inte gjorde sitt jobb så får jag väl ta på mig och berätta hur visfestivalen egentligen upplevdes. Tänk bara på att jag inte är utbildad journalist utan bara en ambitiös bloggare som gillar visor och musik i alla dess former. Dessutom kan andra besökare ha avvikande åsikter om festivalen så det här inlägget är mina subjektiva intryck av det vi fick se och höra.

Studera noga programmet eftersom Boels artikel enbart handlar om Carl Norén och Broder Henrik Rapp. Anledningen var ju att det var då hon var där. Jag vet det eftersom hon satte sig på bänken framför oss med sin väninna när hon kom, tog fram en kamera och gick sedan in bakom scenen. Jag såg dessutom när hon tog bilden som inleder artikeln eftersom hon riktade kameran mot oss där vi satt.

Om du kollar noga på bilden av publiken med Byns Mats Larsson i förgrunden så ser du lite till höger på tredje raden en snubbe med keps som har en röd tröja över axlarna. Det är jag!

Till skillnad mot den stora lokalpressens representant så satt vi där under hela festivalen sånär som på toabesök och ett och annat avbrott för en matbit eller två.

Så när jag påstår att Carl Norén var festivalens bottennapp så kanske du inser att jag vet bättre än Boel om hans framträdande gentemot övriga artister. Finstämt vad det inte, som det står under en bild. Snarare ostämt om man tänker på gitarren. Men det sistnämnda hade alla problem med när kvällningen kom.

Fredag

Gudrun Engberg musikpedagog från Vallentuna men bördig från Dalarna, inledde festivalen i Malungsfors kapell och framförde ett antal vackra visor.

Jag som ny besökare till visfestivalen tänkte att det här kommer att bli trevligt och professionellt. Vilken fin inledning!

En längre promenad tog oss sedan till festivalområdet med incheckning och stämpling på handen för att kunna komma och gå. Alla toa var nämligen strax utanför festivalområdet. Efter det blev det första fikat med macka, så det tog en stund innan vi bänkade oss vid scenen.

Vi missade därför några låtar av Jonna och Patriks framträdande som för övrigt va rätt trevligt. Tyvärr kom kameran fram först efter deras framträdande så det får bli en bild från nätet

Gustav Håmås från Älvdalen lirade ett antal countrylåtar. Men det är kanske inte min favoritmusik precis, men han va rätt bra. Gustav driver till vardags musikaffären ”Hellzephyr” i Älvdalen.

Sedan kom Tomas Wahlgren från Falun med sina två vänner. Vilken artist och ingen av oss visste på förhand vem han var. Bra låtar med otroligt bra arrangemang och komp. Han finns på Spotify om du vill höra hur han låter.

Jag fäste mig speciellt vid ljudet när Tomas uppträdde. Varje låt lät oerhört bra vilket förresten alla låtar gjorde båda dagarna. Festivalens ljudtekniker gjorde ett fantastiskt jobb båda dagarna med arbetstimmar som var betydligt längre än vanliga åttatimmarsdagar. Tyvärr vet jag inte hans namn och jag missade att ta en bild av honom.

Lite kul att Mika Olavi hade med sig Dan Andersson i egen hög person. Det är det inte många trubadurer som kan stoltsera med det! Nåja, gitarristen kan ju inte rå för att han har ett namn som förpliktigar i en visfestival! Mika och Dan var ett både kul och proffsigt inslag. För övrigt har jag för mig att Dan egentligen hette Daniel.

Artisten Anamea var två samspelta tjejer som fann varandra under en utbildning i Stockholm för blivande musikalartister. De bjöd på både sång och musik och även en typ av improviserad dans. Det blev inget med musikaler för dem båda utan de sysslar numera med vad de framförde på festivalen.

Sedan kom en av fredagens höjdpunkter, Stefan Nykvist! Jag kanske inte varit en så stor beundrare av dansbandet Larz Kristerz tidigare, mycket beroende på att jag är sådär gillande av dansbandsmusik. Men när denne man får fritt spelrum så överglänser han originalet Jerry Lee Lewis. Vilken lirare, vilket ös! Ska bara ses och höras. Saknade bara en kamera på hans händer. Han sjunger dessutom väldigt bra.

Fredagens avslutning kom sågs och segrade, Dalarnas egen spelevink och förvuxne busunge, Erik Morell. Nej visst ja! Billy Opel ska det ju va.

Jag har sett honom och även träffat honom på Dössberget några gånger och den karln tröttnar man aldrig på. Om det är någon som bara ska ha karamellodiktstipendiet så är det Billy Opel. En textförfattare och kompositör i Povel Ramels anda.

Krönika om lördagen följer…
(denna text kommer senare att bli en länk till nästa inlägg)