26:e november kl. 19:00 Dalateatern Falun. Sista föreställningen för den här gången.
Jag har nog sett Peter Carlsson och Blå Grodorna 5-6 gånger vid det här laget. När vi bodde i Märsta utanför Stockholm så var det Scalateatern inne i stan som gällde. Numera är det närmare till Falun från Bjurs där vi bor nu.
Att man som publik återkommer år för år tyder på att föreställningen är bra, och det kan jag lova att den är. Speciellt den senaste som dessutom var en extrainsatt föreställning eftersom folket i Dalarna inte fick plats vid de få spelningar som erbjöds. Vi var tidigt ute och fick därför bästa platserna. Andra rad mitt för scenen, vilket du kan se av mina bilder som jag tog utan zoom med min smartphone.
Visserligen såg jag senare förbudsskyltar mot fotografering och ljudupptagning men jag kunde inte låta bli och syftet med mina bilder var och är att kunna illustrera min upplevelse av föreställningen i min blogg. Jag hoppas att jag därför är förlåten eftersom detta inlägg helt enkelt är en lovsång till en otroligt begåvad artist som omger sig med musiker av världsklass.
Upplägget är ungefär densamma år från år men varje nummer varierar och blandas med nytt och härliga gamla repriser från tidigare föreställningar. Då Peter framför en gammal goding så kommer responsen från publiken omgående, varför jag inser att jag inte är ensam om att återkomma år från år.
Vad är det då som gör föreställningen så bra?
Peter varierar med långa monologer och musikaliska delar där han ofta låter sina musiker briljera som när trummisen Kjell Gustavsson framför ett välkänt stycke på skrivmaskin. En skrivmaskin som förresten tillhört Karl-Gerard. Jag undrar om det överhuvudtaget går att lira på en skrivmaskin bättre än vad Kjell gjorde den kvällen. Helt enkelt världsklass!
En annan återkommande del är när Peter rockar loss på sin gamla gitarr. Då svänger det kan jag lova och Peter briljerar med sina solon som han kör med sina gamla papiljottnålar av plast som han har som plektrum. Peter är dessutom en sångare av klass med ett härligt riv i rösten.
Långa roliga och intressanta monologer
Att hålla långa roliga monologer är en av Peters glansnummer. För att hans musiker ska ha något att göra så hittar Peter på olika sysslor för dem. I den här föreställningen bakar de en mjuk pepparkaka eller morotskaka. Jag vet inte riktigt vad det blev. Kanske var det en vanlig sockerkaka? Gott luktade det i alla fall och kakan blev precis klar lagom till pausen. Det hela var naturligtvis minutiöst planerat fast det såg ut som att de improviserade. Mot slutet kom kommentaren – Öppnade du bakluckan? Då faller ju kakan ihop! Vilket den ju inte gjorde men Peter startade då en längre monolog som handlade om bilar eftersom ordet ”bakluckan” nämndes…
Musikerna får ta plats!
Har man musiker som Kjell Gustavsson (slagverk, fiol och skrivmaskin), Kristin Senerhag (Klaviatur), Staffan Wiklander (Ståbas, elbas och Cello) samt Pär Grebacken (blåsinstrument) så kan det ju inte bli annat än bra. Pär kan man för övrigt se i nästan alla TV-produktioner just nu, exempelvis i ”Moraeus med mera” på SVT. Pär lirar dessutom i BAO. Samtliga är dessutom hur bra som helst på stämsång.
Till slut
Det finns inte en svag punkt i hela föreställningen. När det hela är över har jag känslan av att jag nyss kom och satt mig ner.
Tack Peter Carlsson och Blå Grodorna för den här gången. Nästa möjlighet ser du på deras hemsida. Dalhalla blir det visst!
Blandat Svamlat 