Det tar inte lång stund innan jag tröttnar på att hålla mobilen mot örat vid telefonsamtal . När jag är hemma så ber jag om några sekunders paus tills jag pluggat in ett gammalt “enörigt” headset av fabrikat Plantronics. En sån där med metalbåge över skallen samt en utstickande pinne i form av mick. Min favorit! Men det ser ju inte klokt ut att gå runt på stan med en sådan. Som om en callcenteranställd som är på rymmen….
Fördelen är att den går utmärkt att plugga in ovanpå laddningskontakten vilket resulterar i att jag kan prata och ladda mobilen samtidigt. Nackdelen är att den enbart har den traditionella SonyEricsson-kontakten. Alltså den kontaktmodell som finns på min Elm i likhet med de flesta SE-lurar. Så den kan jag inte ha som testpryl i min jämförelse mellan Nokia och Elmen även om det hos något obskyr tillbehörskedja kanske finns en så kallad adapter.
Nej, iväg till butik och välj Blåtandspryl. Nu hör det till saken att jag redan har ett gäng blåtandsprylar för prat via ena örat. Tre, fyra stycken i mobilkyrkogården samt två hängande i hyllan framför mig. Jag fick exempelvis med en, i samband att jag skaffade Nokian. (När jag skriver det här så har jag fortfarande inte fått min svenska version av Nokia X3-02). Men jag vill ju även testa hur det är att ha lurarna som musikmaskin, alltså ”dubbelöralyssnaochpratapryl”. (Kul med sammansatta ord).
Det blev en SonyEricsson MW600 med sådana där insticksöronpluppar. Så nu är testen av denna igång via Elmen i väntan på Nokian. Blåtandsprylar funkar ju även mellan fabrikaten!
Utan att föregå en jämförande test kan jag berätta att den funkar bra att lyssna på låtar, föra samtal med, plus en liten finess! Öronplupparna funkar även som öronskydd i tyst läge, exempelvis på pendeltåg och tunnelbana. Alltså i bullriga miljöer.
Blandat Svamlat 