Man blir ju inte yngre…

Två gånger har jag ramlat utomhus. En gång vrickade jag foten och stöp som en fura. Ena knät fick ta den största smällen.

Andra gången fann ena foten den enda isfläcken i en lätt lutande nerförsbacke vilket medförde att jag körde ner ansiktet i våt grus. Nerskitad från topp till tå samt fläskläpp, blodig runt hakan och i pannan under skinnhatten.

Letade fram min morbrors två käppar som jag försett med gummidoppsko och fällbar ispigg. Men de är lite för korta…

Så det blev en vikbar käpp som jag fann på Falu Lasarett. Så nu går jag stadigt!

En effekt av stavgången som vi kör med dagligen där hemma är att jag lagt mig till med vanan att skjuta på med stavarna i 45 graders vinkel bakåt. Alltså gör jag samma sak med käppen. Det hela medför att jag kan hålla normal promenadtakt trots svagare muskulatur.

Så nu ska jag skaffa en längre träkäpp där hemma. 95 cm är det mått jag vill ha. Har hittat en på nätet som verkar bra.

Det finns fördelar med käpp. Man får respekt i trafiken vid övergångsställen. Kan ta det lugnt och flanera lugnt och stilla över gatan. Även i butiker och på stan slipper man trängas. Medborgare flyttar sig och ger en företräde.

Dessutom tar jag på mig mina kängor från Haglöfs med höga skaft när jag går ut! Jag kan ju fortfarande vricka foten! Men även det problemet är nu ur världen.

Det hela beror ju på att min muskulatur inte orkar eller hinner parera snedsteg. Men förhoppningsvis fixar det sig om ett par månader med hjälp från Reumatologmottagningen på Falu Lasarett.

Gå försiktigt där ute! Vi blir inte yngre!