Någon gång under 60-talet kom farsan hem en helg och var alldeles lyrisk. Han hade varit på en konsert med någon som hette Josh White. Det var under en period då han var tvungen att veckopendla och jobba i Stockholm medan mamma var hemma i Avesta med oss barn. Jag minns inte om han redan köpt en gitarr och placerat där hemma eller om han gjorde det strax efteråt. I vilket fall som helst så blev gitarren av märket Pepita min start på ett livslångt klinkande där Josh White placerade sin musik rätt in i min själ.
Just “Nobody knoes you when you´re down and out” blev den låt som jag tidigt lärde mig och härmade. Jag ville låta som Josh White helt enkelt. Josh White avled i november 1969 och hade en del framträdanden i svensk TV och på scener i Stockholm varav ovanstående klipp. På bas, Sture Nordin en av de stora inom svenska musik.
I samband med att jag letade reda på klippet ovan så surfade jag även in på Wikipedia för att se vad som stod om “min” Josh White. Jag blev rätt paff över vilka och hur många som inspirerats av Josh White. Jag ska nog vara rädd om min EP-skivor med Josh White. För dig som inte vet vad EP-skivor var så var det “mini–LP” med två inspelningar per sida och formatet på vinylen var densamma som en konventionell singel.
Läs om Josh White på Wikipedia
Blandat Svamlat 
Schysst klipp 🙂
Jag läste om Josh på Wikipedia och fann en länk till klippet ovan. Det var som sagt var Josh dotter Judy White som sjunger med far 1965 i SVT med Sture Nordin på bas.