Sagan om Gubben i skogen

Långt ute i skogen på ett berg bor en liten gubbe. Han bor nere bland rötterna på en stor tall som står på ett högt berg. Gubben är så liten att han skulle kunna sitta i din hand. Han är faktiskt inte större än din pappas tumme. På huvudet har han en mössa som ser ut som en hjälm. Luvan är grå och gubben har ett grått skägg och ganska långt och grått hår. Hans jacka, byxor och stövlar är även de grå. När han kryper ihop och ligger alldeles stilla så ser han ut som en liten sten. Han luktar som en sten eftersom han alltid har bott och levt ute i skogen. Att han luktar som en sten beror säkert på att han sällan badar eller tvättar sig. Sitt utseende och sin lukt har han haft nytta av många gånger, då han behövt gömma sig när en människa kommit i närheten.
Gubben är mycket gammal. Hur gammal vet han inte riktigt själv, men han tror att han är ungefär trehundra år gammal. Han minns nämligen när tallen som han bor under var en pytteliten tallplanta som just hade börjat gro där uppe på berget. Gubben hade i alla år vårdat den lilla tallen och så småningom flyttat in under rötterna på den. Dels för att den numera är så stor och ståtlig men också för att den står högt uppe på berget.
Ibland brukar gubben ta semester och klättra högst upp i tallen för att njuta av utsikten. Där uppifrån kan gubben se åt alla väderstreck vid vackert väder och han kan se flera mil åt alla håll. Hans syn är ovanligt skarp och han kan se långt i fjärran och massor av detaljer. När gubben bestämt sig för att ta semester så plockar han fram sin lilla ryggsäck och packar den full med godsaker. Det tar nämligen två dagar för gubben att klättra upp och två dagar att klättra ner igen. Så han får ungefär en veckas semester. Godsakerna som han packar ner i ryggsäcken är ett blåbär och en liten kantarell. Mer får inte plats eftersom ryggsäcken är så liten. Men blåbäret och kantarellen räcker som mat till gubben de dagar då han är på semester i sin tall. Vatten brukar han hitta lite här och där i barken medan han klättrar. Två eller tre droppar vatten brukar räcka när han är törstig.
Numera går det ganska lätt att klättra eftersom tallen har fått stor kraftig bark som det är lätt för gubben att kliva på. Det har till och med blivit en liten väg som slingrar sig upp i barken. Vägen, eller ska vi kalla den för stigen, är så liten och oansenlig att en människa inte kan se den även om man står nära och tittar.
Idag har gubben bestämt sig för att ta semester. Efter att han packat färdigt börjar han sin klättring. Han är vig och stark trots att han är så gammal. Gubben är alltid på gott humör när han ska iväg på semester. Semester ja… Jag har ju glömt att berätta vad han gör när han inte har semester. Han sysslar faktiskt med lite av varje. Till exempel hjälper han skogens alla djur med olika saker. Tar ut stickor ur tassar, plockar bort fästingar i djurens pälsar, plockar upp ägg som fallit ur fågelbon och lägger tillbaka dem, tar hand om små djurbarn som hamnat vilse och så vidare. Gubben är helt enkelt skogens lilla hjälpreda. Mat har han alltid i överflöd och på vintern brukar han sova precis som björnen. Så han har lätt för att klara sig på egen hand även om han är liten som din pappas tumme.
När han klättrar brukar han tänka på vilka han kommer att träffa. Han undrar om hans vän kungsörnen Örjan kommer att vara där uppe. Kanske kommer även Kurre Ekorre på besök. För det mesta brukar han vara ensam och det gillar han allra bäst. Han sitter då och tittar med sin skarpa blick ut över milsvida skogar och bara njuter av vad han ser. Tittar han norrut ser han de höga bergen i fjärran som inte har några träd högst upp. Gubben vet inte att dessa berg kallas för fjäll.
Söderut ser han flera stora sjöar som på något sätt sitter ihop. Små åar binder samman sjöarna och runt dessa står skogen tät och fin. Österut finns närmast några berg och mellan dem ser han stora slätter och en massa sjöar. Västerut breder skogen ut sig tät och mjukt bulligt bland en massa berg. Det är så vackert så han nästan inte kan andas varje gång han ser det hela.
Det som är konstigt är att han alltid väljer att ta semester när vädret är bra, då solen skiner och det knappt finns några moln som skymmer sikten. Hur han kan pricka in vackert väder till sin semester är lite svårt att förstå, men han gör det år efter år! Ibland när han ser söderut kan han se en rökstrimma mellan träden. Det är människorna som bor där. Älgen har berättat om människorna att de är stora och fula och att de säkert är mycket farliga. Därför gömmer sig gubben när han känner lukten av dem. Han har nämligen ett ovanligt bra luktsinne och hinner alltid gömma sig långt innan människorna når fram till där han är. Även om människorna skulle komma riktigt nära skulle de inte se gubben. Han brukar alltid krypa ner bland några stenar och förvinna. Eftersom han ser ut som alla andra stenar när han kryper ihop är han omöjlig att upptäcka.
Nu har gubben kommit upp till toppen av tallen och han sätter sig ner på en av sina favoritgrenar och börjar njuta av utsikten. Idag börjar han på östergrenen, vilken breder ut sig mot öster. Han har nämligen en östergren, en södergren, en västergren och en norrgren. Han brukar flytta runt beroende på vad han vill titta på. Han ser Örjan sväva på sina vingar långt bort och han förstår att han inte kommer på besök idag. Han förstår det eftersom han ser ytterligare en kungsörn som svävar vid sidan om honom.

– Jaså, är det äntligen dags för Örjan att skaffa sig en fru, tänker han. – Det är verkligen på tiden!

Gubben har under tiden som han tittat på örnarna plockat fram blåbäret för att ta sig en tugga. Då hör han ett konstigt ljud som verkar komma nerifrån. Ljudet är nytt för gubben och låter som ”HUGG, HUGG, HUGG”. Plötsligt gungar tallen till. Gubben märker först en liten rörelse i tallen och tror först att det är vinden som kommer. Men strax gungar tallen till ännu mer. Det kan inte vara vinden tänker han.
Då förstår gubben! En människa håller på att fälla hans tall!
I förskräckelsen tappar gubben blåbäret när han i all hast flänger på sig ryggsäcken. Han börjar snabbt klättar ner för tallen. Nu gäller det livet! Men gubben är liten och det går inte fort. Förtvivlat skriker gubben

– HJÄÄÄLP, HJÄÄLP!

Men gubbens röst låter inte mer än som ett litet – piiip, piiip. Och ingen hör honom till en början. Människan där nere hör honom definitivt inte. Han bara hugger och hugger. Gubben klättrar fortare och fortare. Han svingar sig och hoppar mellan grenarna, men han kommer inte fort fram. Kurre Ekorre har hört honom! Han satt i ett träd i närheten och Kurre har mycket bra hörsel. Nu skyndar Kurre till gubbens hjälp. Han ser snart vad som håller på att hända och han klättrar snabbt upp i en tall bredvid gubbens tall. Tallen som han klättrar i är något mindre, men grenarna breder ut sig mot gubbens tallgrenar. Snabbt kastar sig Kurre ut i luften från tallens ena gren och når precis grenarna på gubbens tall. Han klättrar snabbt upp och möter en skräckslagen gubbe med vilt stirrande ögon.

– Snabbt! Hoppa upp på min rygg! skriker Kurre till gubben.

Gubben hoppar upp på Kurres rygg och nu bär det iväg! Gubben håller sig fast så gott han kan. Kurre springer ut på en gren precis som gubbens tall med ett ljudligt knakande och brakande börjar falla mot marken.

– Håll i dig! skriker Kurre och kastar sig rakt ut i luften samtidigt som gubbens tall faller till marken.

Han når precis den andra tallens grenar med framtassarna och kan snabbt springa in till tallens stam där gubben och Kurre sedan klamrar sig fast som om hela världen skulle falla sönder.

Efter en stund vågar de titta ner. De ser den stora ståtliga tallen ligga på marken med ett stort ljust sår nere vid roten. En människa står böjd över tallen och är i färd med att såga upp tallen i mindre bitar. Bredvid står en häst, fastselad vid en släde av något slag.

– Där kommer han att lägga din tall, säger Kurre och pekar på släden.

– Människan tar din tall, fortsätter han samtidigt som han sneglar på gubben.

Gubben säger ingenting. Han ser bara på förödelsen som människan har åstadkommit. Han ser sina saker som är sönderhuggna i småbitar. Människan där nere har huggit sönder hans hem och hans saker.

– Vad ska jag nu ta mig till, mumlar gubben efter ett tag?

– Nu har jag ingenstans att bo!

Kurre säger ingenting. Han tiger och tittar på förödelsen. Han tänker nog desto mer.

Efter flera timmar vågar de klättra ner från tallen. Då har människan för länge sedan dragit iväg med gubbens tall och lämnat kvar stubben efter tallen och en massa grenar och annat skräp. Skräpet är huggspån, sågspån samt avhuggna grenar som ligger huller om buller.

– Människan kunde väl ha städat efter sig, muttrar gubben irriterat.

Han börjar leta efter saker som fortfarande går att använda och hittar stora ryggsäcken och den varma grå jackan som gubben brukade förvara under sängen. Sängen är däremot i tusen bitar. En mugg och en tallrik hittade han men sedan var det inget mer som gick att använda. Han stoppade allt i stora ryggsäcken och band fast den lilla ryggsäcken överst. Den lilla ryggsäcken hade han haft på ryggen när han klättrade upp i tallen och det var en himla tur att han hann sätta den på ryggen innan han började klättra nedåt. Kurre hade för länge sedan rusat iväg, ivrig att berätta för alla han mötte om vad som hade hänt. Gubben hängde på sig sin stora ryggsäck och tog en pinne som vandringsstav. Nu gällde det att hitta en ny bostad inför vintern och det var bråttom. Han visste att det kunde ta lång tid att hitta ett hem som han kunde övervintra i utan att frysa ihjäl. Han gick nerför den lilla stigen som slingrade sig ner mot storskogen. Stigen som han hade gått på i flera hundra år och som han nu inte skulle använda mer. Efter ett tag stannade han och såg tillbaka. Det var en sorglig syn. Hans älskade tall var försvunnen och kvar fanns bara en stor ful stubbe, som lyste i solskenet. Han kände att det stack till i bröstet på honom och med ena handen strök han snabbt bort en tår som kom rullande ner för hans kind. Sedan vände han om och gick med bestämda steg bort därifrån. Han hade gått en lång stund och dagen närmade sig sitt slut. Det började skymma och solen hade redan försvunnit bland träden. Gubben letade rätt på en liten plätt med mjuk mossa och tog av sig ryggsäcken. Han drog fram sin varma grå jacka och la sig ner på den mjuka mossan. Med jackan som täcke somnade han så snart han lagt sig ner och han sov tills fåglarna väckte honom med sitt morgonkvitter. Först visste han inte var han var, men sedan kom han ihåg. Han packade ryggsäcken, hängde den på sig och fortsatte sin vandring på stora skogsstigen som ledde djupt in i storskogen. Han hade inte gått länge förrän han hörde att någon kom springande från andra hållet. Snart såg han att det var Jösse Hare som kom springande med en väldig fart. Jösse hade så bråttom att han så när hade sprungit omkull gubben. Som tur var hann Jösse stanna.

– Nämen hej Gubben, flåsade Jösse.

– Vad gör du såhär långt hemifrån och såhär tidigt på morgonen?

Samtidigt som Jösse pratade såg han sig oroligt om från det håll han just hade kommit rusade. Gubben berättade vad som hade hänt med hans älskade tall och hur Kurre Ekorre hade räddat honom i sista stund. Han berättade också att hans hem var förstört och att han påbörjat sin långa vandring för att hitta ett nytt hem.

– Det var det värsta jag hört, utbrast Jösse! – De där människorna bara förstör och förstör. De är rent ut sagt livsfarliga!

Sedan rundade han gubben och rusade vidare och mumlade i förbifarten ”att nu måste han berätta för…” Gubben hörde inte fortsättningen utan såg Jösse rusa vidare längs stigen. Rätt som det var tog Jösse ett långt skutt rätt ut i skogen åt vänster och var borta.

– Nu får vi se om inte Mickel Räv kommer strax, mumlade gubben för sig själv. – När Jösse har så där bråttom så brukar Mickel vara honom i hasorna.

Och mycket riktigt. Strax hör gubben att Mickel kommer rusande med nosen nere längs stigen. Gubben ställer sig på sidan för att inte bli omkullsprungen. Det hade han inte behövt för Mickel sprang inte lika fort som Jösse. Han hade för det mesta nosen nere i marken. Därför upptäckte han gubben långt innan han kom fram. Mickel som insett att Jösse kommit undan stannade vid Gubben och hälsade artigt.

– Nämen hejsan hejsan, sa Mickel lika insmickrande som han alltid gjorde.

– Vad gör ni så här långt hemifrån?

Mickel var en intelligent och belevad räv som lärt sig att tala på ett finare sätt än vad djuren i skogen brukade tala.

– Ni och ni, tänkte gubben, han kan väl se att jag är ensam. Eller menar han att jag har löss?

Så tänkte gubben varje gång som han blev tilltalad som ni. – Antingen är det fel på mig eller också är det fel på Mickel, funderade han vidare. Gubben fick återigen berätta om vad han dagen innan hade varit med om och att han numera var hemlös.

– Jisses, sa Mickel.

– Det var det värsta jag har hört på länge. Det är till och med värre än vad jag råkade ut för i förra veckan när människans hund jagade mig från människans hönsgård.

– Varför jagade hunden dig från hönsgården, frågade gubben?

Gubben visste att Mickel skulle bli generad av frågan.

– Jaaa, ni veeeet, svarade Mickel något ansträngt.

– Jag ville se hur många hönor som bodde där helt enkelt. Utifall man någon gång skulle bjuda dem på kalas, fortsatte Mickel.

Mickel såg nu väldigt besvärad ut och gubben såg att Mickel inte riktigt talade sanning. Gubben bytte samtalsämne och antydde vänligt att Mickel verkade ha brådis, vilket Mickel omedelbart förnekade.

– Men jag har just fått en viktig uppgift att utföra, sa sedan Mickel. – Så jag måste nog säga adjö för denna gång. Jag måste nämligen samla skogsrå…

Sedan hörde inte gubben mer eftersom Mickel redan sprungit iväg åt samma håll på stigen där Jösse tidigare försvunnit. Gubben hann se att Mickel fortsatte längs stigen och inte hoppade in i skogen där Jösse hade försvunnit. När Mickel hade försvunnit var det tyst igen. Det enda som hördes var fåglarna som sjöng sina vackra sånger uppe i trädkronorna. Lång bort kunde gubben höra göken som sjöng sitt; – Ko, Koo, Ko, Koo! Gubben fortsatte sin vandring. När gubben hade gått länge och väl började han känna att han var både hungrig och törstig. Han krängde av sig ryggsäcken och plockade ett blåbär vid sidan av stigen. Han hittade även en svamp som såg god ut och han satte sig ner bredvid ett stort blad som hade fångat några daggdroppar under natten. Dessa fick bli måltidsdryck. När gubben hade ätit färdigt kände han sig trött. Han tog sin ryggsäck och gick några steg in i skogen bort från stigen.

– Det går ju inte för sig att bli nedtrampad medan man sover, mumlade gubben för sig själv.

Han fann en flat sten täckt med härlig mjuk mossa. Han la sig ner, tog åter fram sin varma grå jacka för att använda som täcke, la sedan ryggsäcken som huvudkudde och somnade efter en liten stund. Han hann tänka på att det var länge sedan som han gjort långa vandringar och hur det kändes att sova i det fria. Han kände sig faktiskt lite glad innan han somnade.

När han vaknade var det mörkt, så han vände på sig och somnade om, väl medveten om att mörka skogen var en trygg plats för liten gubbe som han. Han vaknade tidigt nästa morgon. Efter en frukost som bestod av ett blåbär och ett halvt lingon fortsatte han sin vandring längs stora stigen. Efter en stund hörde gubben ett knakande och brakande längre fram längs stigen. Han förstod att det måste vara ett stort djur eller rent av en människa som kom från andra hållet. Försiktigt smög gubben av stigen och gömde sig under en stor flugsvamp. Han visste sedan tidigare att människor inte plockade flugsvampar så han kände sig trygg där han stod. Men det var ingen människa, det var Nalle Björn som kom lufsande.

– Skönt, tänkte gubben, då finns det inga människor i närheten!

Eftersom gubben kände Nalle väldigt väl, så steg han fram på stigen för att gå Nalle till mötes. Nalle var ett av de djur som gubben hade hjälpt en gång i tiden med att ta bort en tagg ur tassen. Sedan den tiden var gubben och den stora björnen goda vänner och de brukade samtala både länge och väl när de möttes.

– Synd bara att Nalle var så stor, annars hade det varit trevligt att bjuda upp honom i tallen någon gång. I samma stund som gubben tänkte den tanken så kom han ihåg vad som hade hänt. På så vis kom det sig att Nalle såg på gubben att något var fel och inledde med…

– Nu måste du berätta för mig vad som tynger dig gamle vän. Du ser ut att behöva prata av dig dina bekymmer.

– Det är så sant så sant, svarade gubben och berättade sedan vad som hade hänt när han satt i sin kära tall och vad som sedan hände. Han utelämnade mötena med Jösse Hare och Mickel Räv.

– Oj, oj, oj”, utbrast Nalle. – Det var då ett elände. Vad ska du nu göra?

– Jag ska gå och finna mig en ny bostad innan vintern faller på, svarade gubben.

– Ja, då har du brått, svarade Nalle som plötsligt själv verkade få bråttom.

– Adjö så länge gamle vän och ta väl vara på dig, fortsatte han medan han började gå längs stigen åt samma håll som Mickel hade försvunnit. Nu lufsade inte Nalle längre utan han småsprang faktiskt.

Snart var Nalle försvunnen och gubben var åter ensam. Han ryckte på axlarna och tänkte inte närmare på varför alla som han mötte plötsligt fick så bråttom. Gubben hade vandrat i flera dagar och kanske veckor och tittat på den ena stubben efter den andra och under flera trädrötter, men antingen var det för trångt eller så var det redan upptaget. Var det upptaget, så brukade gubben stanna och prata en stund. På sin långa vandring hade nu gubben kommit fram till en skogsglänta där han aldrig varit förut. Gläntan såg trevlig ut och strax intill fanns ett litet berg som såg ut att ha en utsiktstopp.

– Här kanske jag kan hitta något, tänkte gubben. ‑ Semesterplats ser det även ut att finnas.

Då händer något som gubben skulle komma att minnas i alla sina dagar. Ut ur skogen runt gläntan strömmade skogens alla djur som på en given signal. Älgen och hans fru, rådjuren, hararna, rävarna, grävlingarna, skogsmössen och alla fåglarna bara välde fram och slog sig ner i gläntan. Även Kurre, Jösse, Mickel, Nalle och kungsörnen Örjan med fru var där.

– Vad var nu detta? tänkte gubben.

Henry Älg klev på sitt majestätiska sätt fram och ställde sig framför de andra. Henry var en ståtlig älg med en krona större än de största, skogens konung!

– Ähum, harklade sig Henry.

– Käre Gubben. Älgen gjorde en paus så att de andra djuren skulle förstå att de skulle vara tysta.

– Käre Gubben, började Henry Älg om,

– Vi har samlats här idag för att överlämna en gåva. Henry Älg kunde prata pampigt så att alla förstod att det var något viktigt som skulle sägas.

Gubben väntade förvånad med öppen mun. Han förstod ingenting. Älgen fortsatte…

– Du har i alla år hjälpt oss djur med en massa saker som vi själva inte kunnat klara av. Jag vet numera att vi alla har egna minnen av din hjälpsamhet, klokhet och godhet.

– Du har under alla år hjälpt oss utan att ställa motkrav eller visat tecken på att du velat ha något som tack för hjälpen. Detta är vi alla djupt tacksamma för, ska du veta.

– När vi fick reda på vad som hänt med din kära tall och med ditt vackra och trivsamma hem, så samlades vi alla till skogsråd. Du kanske inte vet att vi gör så ibland när det är något viktigt som måste göras.

Gubben kunde inte få fram ett ljud utan skakade bara lite lätt på huvudet. Han hade dessförinnan märkt att han stod och gapade, så han hade nu stängt sin mun och märkte dessutom att han inte kunde tala. Älgen hade tydligen sagt vad som skulle sägas och backade långsamt åt sidan. Alla andra djuren backade i sin tur så att det blev en liten gång mellan dem, rätt över gläntan. Längst bort kunde gubben se att det var något som fanns där borta och som lystes upp av solskenet. Sakta började gubben gå längs gången. Snart kunde gubben se att det var en stubbe men ändå inte… När han kom närmare såg han att det faktiskt var en stubbe, men den hade fönster och en dörr. Vidare fanns det ett tak med en liten skorsten. Stubben påminde om en så kallad stuga som Kurre Ekorre en gång för länge sedan hade visat honom när de gjort en utflykt söderut.

– En stuga, hade Kurre berättat, – är människornas bo.

Nu tappade gubben hakan igen och stod bara och gapade. Fönstren hade glas! Vad var nu detta? Henry Älg steg fram igen efter att sakta ha följt efter gubben fram mot stugan.

– Vi i skogsrådet samlades och började bygga. Som du ser fick vi en gång i tiden hjälp med att utgå från en bra stubbe. Det var en människa som en gång för länge sedan var här och sågade ner trädet som tidigare stod där och det blev vår utgångspunkt.

– Alla djuren har hjälpt till efter sina färdigheter och förmåga. Alla gnagare har hjälpt till med den inre utformningen under skogsmusen Musses ledning. Han är den ende som varit inne i en människostuga och sett hur de ser ut. Hur fönstren har kommit till får du fråga Mickel om. Jag tror mig veta att han åter varit på besök hos människorna och hittat ett och annat.

– Nåväl! Håll till godo och ta emot vår tacksamhetsgåva, avslutade Älgen.

Gubben gick in genom den fina dörren och in i stugan, som han i fortsättningen kom att kalla för stubben, kanske som ett minne av sin fina tall. Stuga kunde han inte kalla den, han var ju en gubbe och ingen människa. Det fanns stolar, ett bord och en säng med en mjuk madrass. Gubben trodde knappt sina ögon. Sedan kom han på att alla djuren väntade utanför. Han vände sig om och gick ut igen. Utanför var det tyst och stilla. Inga djur syntes till och det hördes inte ett ljud. Inte ens göken hördes någonstans. Gubben förstod. De hade dragit sig tillbaka in i skogen igen. Tystnaden berodde på att de stod där inne och såg på honom.

– TAK SKA NI HA, DET ÄR JÄTTEFINT, skrek gubben det högsta han kunde med händerna formade som en högtalare.

I samma stund som hans röst försvann i ett eko hördes ett förfärligt knakande och brakande i skogen runt gläntan. Fåglarna flög upp och flög iväg samtidigt så att gläntan för en kort stund blev mörklagd. Sedan blev det tyst igen med den skillnaden att nu hördes fåglarnas sång och göken började kokoa igen. Länge stod gubben och såg ut över gläntan. Han nöp sig i kinden för att kontrollera om han var vaken och det var han.

– Aj, sa gubben som nu insåg att han inte drömde.

Sedan gick han in i stubben. Han drog ur den varma jackan ur ryggsäcken och hängde den på den ena stolen. Han provsatt den andra stolen som stod framför fönstret vid bordet och fann att den var riktigt bekväm. Därefter tog han av sig sina stövlar och sin luva, ställde och la allt på platser som han tyckte passade. Till slut la han ryggsäckarna under sängen som han alltid brukade göra, la sig på sängen, blundade och somnade.