Om att korrekturläsa…

Att korrekturläsa sin egen bok är ibland det tråkigaste men nödvändigaste som finns. Just nu sitter jag och korrläser min Excel-bok utan möjlighet att direkt korrigera felen. Varför jag har det så kan vi lämna därhän. Nåja, boken är satt med ett verktyg som jag själv inte har råd med, så det blir att läsa den i PDF på stora slavskärmen samt skriva anvisningar på lapptoppskärmen. Jag dööör nästan av leda! Ta mig härifrån, skriv något intressant i Facebook eller på IDG-bloggen som jag kan fly till. Nåja det blev ett nonsens-inlägg i bokbloggen istället. Dessutom plingade det till i telefonen, vilken säger att bokförlaget vill något. Kanske Project-boken är färdigredigerad och kan gå till tryck. Ha de så länge!

Tre barnböcker

När mina barn var små och skulle nattas så la jag mig bredvid och hittade på sagor. Tre av dem blev något av deras favoriter och sent omsider skrev jag ner dem och gjorde ett försök med en av dem att få den sagan i form av en barnbok. Det var första vändan i erfarenheten att bli refuserad. Bokförlaget ifråga tog god tid på sig för att sedan komma tillbaka med kommentaren…

– Trevlig berättelse, men…

Jag minns inte mer av vad hon sa men hon hade ett känt efternamn inom bokvärlden.

På grund av att det var länge sedan jag skrev ner sagorna så har jag inte kunnat hitta originalfilerna. Troligtvis ligger de på någon smart placerad gammal diskett i någon flyttkartong bland all annan bråte på vinden. Så sagorna har fallit i glömska även i min sprängfyllda IT-skalle. Om det inte var för min ordentliga bror! Jag hade glömt att jag skrev ut sagorna och skickade dem till honom med ett förslag på att han skulle illustrera sagorna. Det blev aldrig av, som han uttryckte det. Men han hade sparat mina manus i tre plastfickor! Nu har jag hämtat hem mina tre sagor, jag har läst dem och slås av att de faktiskt är rätt bra! I alla fall om du frågar mig. Nu är det som så att jag blivit både morfar och farfar så en ny process av nattning ligger framför mig. Och jag har ett bokförlag som inte refuserar mig! Dags för nästa steg i mitt författarskap…

Recension: Den döende detektiven av Leif GW Persson CD

Uppläsare Peter Andersson. Utgiven på Bonnier Audio

Först Peter Andersson, känd skådespelare ofta i osympatiska roller med den äran. Som uppläsare är han enastående. Jag märkte inte av uppläsaren på något sätt. Hans röst och sättet att läsa gjorde att figurerna i boken fick liv, högsta betyg med andra ord. Min tidigare favorit som uppläsare är annars Johan Rabaeus som håller samma enastående klass, senast i Dan Browns ”Änglar och demoner”.

Leif GW Persons ”Roman om ett brott” med titeln Den döende detektiven är enligt min uppfattning Leif GW:s bästa! Om du funderar på en deckare i form av en ljudbok så kan jag varmt rekommendera ”Den döende dektektiven”, du kommer inte att bli besviken. Inte ett ord känns onödigt och berättelsen är varm, rolig, spännande och underhållande rätt igenom från början till slut. En deckare med personskildringar och livsöden när den är som allra bäst. Det finns inget mer att säga… köp boken eller ljudboken! Du har flera timmars nöje framför dig.

Använd Project 2010 på mitt sätt

Jag har just skickat korrigeringsunderlaget angående provtrycket för min bok ”Använd Project 2010 på mitt sätt, en bok om planering och uppföljning” till Recito med en förhoppning om att det är sista vändan. Det betyder att tryckning av boken närmar sig med stormsteg.

Jag övergår nu till den fortsatta korrekturläsningen av min bok ”Använd Excel 2010 på mitt sätt, en bok om matriser, beräkningar och grafik”. Även den boken närmar sig tryck och publicering på nätet. Om en vecka eller två så…

Inget är som väntans tider!

Recension: Idealisten av Thomas Bodström CD

Uppläsare Ola Rapace utgiven på Norstedts

Som deckare betraktat är den både spännande och medryckande, med andra ord rätt bra. Ola Rapace läser med inlevelse och varierar rösten något när någon säger något i berättelsen. Boken är både en kriminalroman, ett familjedrama med förvecklingar och en betraktelse av politikers inre värld där Bodström blandar fiktiva personer med riktiga namngivna personer. Återigen får jag en bild av det taktiska myglet och intrigerna inom både politik och massmedia. Vem förre justitieministern Gerd Lundin är lätt att förstå och jag undrar om karaktären stämmer med Beatrice Asks personlighet? Vidare är det politiska läget fel om man ser till hur valet 2010 till slut blev. Lite vanskligt att förutspå ett valresultat som inte blev verklighet.

Det som stör berättelsen är beskrivningen av de riktiga namngivna karaktärerna där det skiner igenom att Bodström på något vis vill ge igen för gammal ost. Leif GW Persson framställs exempelvis i ordentligt dålig dager. De här påhoppen, som jag tolkar det, stör berättelsen då och då speciellt när mediat är en ljudbok, men troligtvis även om jag hade läst boken. En annan högst otrevlig karaktär i Bodströms tappning är Sverigedemokraten Carl Struwe som jag inte sett röken av i massmedia vare sig före eller efter valet. Jag reagerar då och då i berättelsen på dessa negativa beskrivningar av individer eftersom de dels är namngivna eller tillhör namngivna partier. Det stör berättelsen och min förmåga till inlevelse i dramat.

Annars är boken som deckare betraktat spännande även om jag tidigt kunde ana vem mördaren kunde vara. Jag lyssnar alltid på en ljudbok när jag kör eller åker bil längre sträckor och gärna då en deckare. Tiden efter vägen rinner iväg och plötsligt är man bara framme. Så blev det även med den här boken vilket sammantaget får ses om ett relativt gott betyg för Idealisten av Thomas Bodström.

Jan Guillous böcker

I Jans senaste bok finns den aktuella förteckningen av samtliga böcker som han gett ut. Jag blev nyfiken på hur många av hans böcker som jag läst. Av totalt 41 böcker så har jag läst 20! Det började för länge sedan med Ondskan, sedan blev det Hamilton för hela slanten. När böckerna om Arn kom, så kan man säga att jag hängde på låset i närmaste bokhandel vartefter de kom ut.

Tage Danielsson sa i samband med att han fick ett pris för sitt författarskap
– Det bästa av författar-öden är att bli erkänd före döden!

Tyvärr så kommer nog böckerna om Arn att upphöjas till ett mästerverk först när Jan Guillou har vandrat hädan. Anledningen är att Guillou är omstridd. Dessutom finns det två läger när det gäller Jan Guillou. De som gillar hans böcker, typ jag och de som hatar allt vad Jan Guillou skriver, säger med mera. Så jag säger det redan nu!

– Böckerna om Arn är ett mästerverk!

Recension: Postcard Killers av Liza Marklund & James Patterson

Jag har nog slagit mitt eget rekord i att inte sluta läsa en nyöppnad bok. Start kl. 22:00 igår kväll och klar kl. 11:00 nu på förmiddagen med ett avbrott i form av sömn.

Boken verkar vara en ren spekulation till en kommande film. Inte för att jag någonsin sett ett filmmanus eller kommer att få ta del av ett sådant. Jag får intrycket att det bara är att börja skjuta scener direkt från boken. Ett rasande tempo boken igenom där man kastas mellan scener dels tillsammans med de vidriga mördarna och dels tillsammans med jägarna i form av en galen men effektiv NYPD-snut och en ny variant av Liza Marklunds återkommande hjältinna i form av en kvinnlig journalist som naturligtvis faller för snuten trots eller tack vare att journalistkvinnan är bisexuell. Så kan det gå.

En vriden historia av vår tid? Eller är det typer av vridna människotyper som redan finns därute i vårt globala samhälle? Inte vet jag och jag vill nog inte ens tänka tanken. Obehagligt är det i alla fall speciellt med tanke på alla mord som kontinuerligt matas fram via vårt generösa massmediadrev. Så vad gäller trovärdigheten till personbeskrivningarna så anar jag tyvärr att de kanske finns. Eller som jag brukar häva ur mig.
 – Det finns en människa bakom allt skit om händer på vår jord.

Egentligen är boken lätt att lägga ifrån sig då kapitlen är korta där man hela tiden kastas mellan olika situationer eller scener som i en film. Men jag rekommenderar inte boken som kvällslektyr. Jag hade svårt att somna efter två timmars läsning innan läggdags eftersom scenerna i boken finns kvar i skallen efteråt. Jag brukar för det mesta somna direkt när skallen når kudden men igår tog det en dryg timme innan jag knoppade in.

Boken är som sagt skriven som en actionfilm från Hollywood (eller numera Sverige?) med en blandning av kända skådisar från USA, Sverige och delar av EU. Vill du ha en stunds spännande verklighetsflykt så har du några timmars nöje framför dig. För min del exakt 5 timmars läsning. Verklighetsflykt föresten…?!?

Återstår att se vem som kommer att regissera filmen och vilka skådisar som åter fladdrar runt på olika platser främst i Stockholm som Gamla Stan och Urvädersgränd på söder där jag för övrigt bott en kort period av mitt liv. Bilderna av Sverige kommer säkert att bli omtalade i termer av att vårt land är särdeles vackert trots att det knatar mördare runt överallt jagade av amerikansk och svensk polis med aktivt bistånd av kvinnlig journalist. Att filmmanuset redan är klart och att förhandlingarna pågår ser jag som självklart. Det är bara presskonferensen som saknas. Dragplåster till filmen i massmedia blir säkert de detaljerade avsnitten som beskriver sexuella akter eller att någon går på muggen. Massmedia gillar ju sånt.

Recension av Jan Guillous bok, ”Ordets makt och vanmakt”

Undertiteln ”Mitt skrivande liv” säger mer vad boken handlar om, Jans långa väg som journalist, debattör och författare. Jag säger det omgående, jag är en stor beundrare av hans böcker så att du slipper påpeka att jag i förväg är positivt färgad av vad som kommer.

I ålder skiljer det 8 år mellan Jan och mig, han 40-talist och jag 50-talist. Det vi har gemensamt är en röd grundsyn i unga år, vilket för min del berodde på var jag växte upp och vad min omgivning ägnade sig åt. För min del var det en kort period inom SSU och för Jan än mer radikala föreningar.

Sammantaget blir boken en krönika från min egen uppväxt där jag såg och läste vad massmedia matade Sverige med. Därför sätter jag stort värde på att (äntligen) få ta del av vad som egentligen hände skrivet av den som dels skapade händelseförloppen men framför allt var med och upplevde massmedia på nära håll. På den punkten blir jag och andra 50-talister inte besviken. Händelser som annars bara blivit minnen genom åren får mer substans.

Jag slås av en genomgående känsla i hela boken, en känsla som jag för egen del ofta uttryckt med orden; – Tro inte allt som du läser och läs mellan raderna! Alltså! Inte vad jag läser i form av Jan Guillous version av det tidsdokument som boken är, utan mitt förhållande till vad massmedia matar mig och oss informationskonsumenter med. Ord som taktik, trix, lögner, överdrifter, journalisters inbördes fajter, politiskt styrda ställningstaganden och styrningar. Allt i en ständig massmedial sörja som det gäller att försöka genomskåda än idag. Även här får jag belägg för vad jag alltid ansett, att det gäller att se upp så att man inte omedvetet blir styrd av vad massmedia matar oss med. – Tänk själv och värdera allt som du tar del av från massmedia, var kritisk och läs mellan raderna. Återigen syftar jag inte på bokens innehåll utan på massmedia som helhet. Bokens innehåll ser jag som en partsinlaga som fyller på vad jag själv upplevt och tagit del av tidigare i mitt liv. Därför har boken ett stort värde för min egen del som ytterligare ett komplement till mina egna minnen och upplevelser.

Jan har lyckats formulera sin biografi som något av en spännande deckare eller roman, vilket medförde att det blev gör-svårt att lägga den ifrån sig. Jag sträckläste den som jag alltid gör när jag läser en bok på grund av att Jan håller tempot uppe. Lite av uttrycket ”Verkligheten överträffar dikten” är på sin plats. Boken är faktiskt spännande trots att det ”bara” är en biografi.

Boken är stundtals kul läsning. Jag garvar då och då högt och hjärtligt speciellt när han beskriver sina ”klavertramp”. Att skämta om sig själv och sina tillkortakommanden är humor på hög nivå och dessutom riskfritt eftersom ingen kan ta illa upp. Att bjuda på sig själv är en genomgående iakttagelse genom boken. Gång på gång kastas Jan och andra ut från diverse redaktioner och arbetsplatser vilket efterhand ger mig bilden av två biffiga dörrvakter som fysiskt kastar ut denne i en hög båge för att omilt landa på asfalten utanför arbetsplatsernas entré. En kanske oavsiktlig upprepning som efterhand ger bilden av att man i Stockholm bör passera entrédörrar till tidningsredaktioner med en viss försiktighet. Det kan ju komma en utkastad journalist flygande.

Eftersom jag läst merparten av Jans böcker så är berättelserna om hur respektive bok kom till oerhört intressant. Att hans romaner är böcker i sin tid har jag redan förstått och den här boken är inget undantag, en summering av ett långt skrivarliv. Vidare så är det intressant att läsa om hur mycket jobb han har lagt ner i form av research inför varje bok.

Jag kan varmt rekommendera denna biografi speciellt om du som jag är född under 50-talet. Om du inte tillhör Jan Guillous läsare så tror jag att du har behållning av boken i alla fall. Säkert hittar du nya delar som du har anledning att reta dig på eftersom Jan Guillou sällan lämnar någon oberörd. För min del hamnar boken på en central plats i min bokhylla tillsammans med hans övriga böcker som redan står där.

Bokfanatikern…

När jag börjar läsa en bok så har jag svårt att stoppa. Jag sträckläser tills jag inte orkar mera. I helgen har det blivit ”Ordets makt och vanmakt” skriven av Jan Guillou. Jag började något för sent att läsa så jag har några kapitel kvar. Det är nog bäst att jag läser klart ikväll medan Irene är bortrest. Hon gillar inte mitt sätt att läsa böcker nämligen, att jag helt går upp i boken och därmed blir rätt tråkig och oanträffbar för prat. Trots det så läser hon fler böcker än jag och har förmågan att läsa en stund varje kväll. Skulle jag försöka med den läsmetoden så skulle jag med all säkerhet läsa hela natten.

Som du förstår så är även den här boken svår att lägga ifrån sig, vilket betyder att den är rätt intressant. Jag återkommer med en recension när jag läst klart…

Bokmässan och Jan Guillou

Jag var på bokmässan för några veckor sedan och travade runt hela fredagen både före och efter mina tio minuter i Recitos monter. Jag var där för två år sedan och fick då Jan Guillous dedikation i boken ”Men inte om det gäller din dotter”, utgiven 2008 på Piratförlaget vilken numera huserar i min bokhylla. I år hade jag siktet inställt på hans senaste bok ”Ordets makt och vanmakt” och ville naturligtvis att han plitade dit något även den här gången. Jag insåg att det skulle bli en lång dags väntan eftersom hans plats på Piratförlagets scen var först strax före kl 18. Så jag strosade runt och letade andra böcker. Nu hör det till saken att bokmässan är stor. Man går väl någon mil under en dag fram och tillbaka och lyssnar på det ena föredraget efter det andra. Mycket intressant! Det som då inträffar är att jag stöter på herr Guillou både här och där. Han verkade ränna runt som en skållad råtta från monter till monter, föredrag och intervjuer. Först var det Livesändning i P3 sedan Naturskyddsföreningen med flera platser samt en oannonserad intervju på Piratförlagets scen. Då såg jag min chans. Jag frågade kassan om Jan skulle signera efter intervjun och det skulle han. Där, pekade kassörskan varvid jag genast ställde mig på plats innan någon annan insett att han skulle stå och signera just där. En lätt svettig Guillou trängde sig fram bland allt folk och kom fram till den disk där jag stod ensam i en egen kö!
– Vad ska jag skriva, sa han?
Tänk, tänk, tänk… Då kom jag på det! Då vi hade stött på varandra gång på gång under dan och då och då haft ögonkontakt samt att jag fick hans signatur för två år sedan, så sa jag…
– Roffe, är du här nu igen?
Han skrattade till och skrev: ”Roffe! Är Du här nu igen? Jan Guillou” Beviset har du på bilden. Lägg märke till skillnaden mellan vad jag sa och vad han skrev 🙂