Sammanfattning LP

Det va kul att minnas tillbaka på de LP och de artister som påverkat mitt eget musicerande.

Jag hoppas att även du som hittade in till mina blogginlägg även hade lite behållning av mina inlägg. Kanske var det ett och annat album som även skulle ha hamnat bland dina ”10” om du fått utmaningen.

Eftersom det här inlägget publiceras som en sammanfattning efter utmaningens strikta regelverk så kanske du ser dem först nu eftersom jag ”dolde dem” i ett kommentarsfält.

Alla inlägg som jag publicerar får alltid en eller flera medvetna kategorier. Du ser dem i ”Kategorimolnet” till höger. För att se samtliga LP som jag bloggat om, så är det bara att klicka på lämplig kategori. Exempelvis ”Vinyl” eller ”LP”. Enklast är nog att klicka på länken ”Sammanfattning

Som du kanske lägger märke till så finns det fler album än de tio. Det beror på att jag hade behövt fler än tio som påverkat mitt musikintresse och min person. Ett exempel på det är Ray Charles som jag alltid spelade när jag målade porträtt i oljefärger. Just den LP:n är det du ser i den undre bilden.

Vidare Alf Hambe, Creedence och Beatles. Min Elvis-LP hittade jag ingen bild på.

Cornelis Vreeswijk

Vågar man lira ”Personliga Persson” idag utan att någon blir kränkt?

Jag tror det, bara man säger att han fanns för några decennier sedan och inte idag. Men Lars Ekborgs ”Bunta ihop dom” vågar ingen dra idag!

Personliga Perssonlärde jag mig utantill och som jag kanske kan dra än idag. Men jag måste nog testa utan publik först.

Att somliga går med trasiga skor vet nog de flesta idag och att Felicia försvann är helt accepterat vid det här laget.

Mäster Cees mötte jag förresten en gång i en biltunnel i Solna. Alltså en tunnel under en bilväg. Vi såg på varandra och jag kom mig inte ens för att nicka igenkännande, trots att jag var förvarnad då jag mötte och kände igen hans fru Anita Strandell som gick före tillsammans med Diana Nunez.

Ett annat minne var när jag fick en pratstund med Östen Warnebring på Mosebacke när han käkade efter sitt uppträdande och berättade historier om när han turnerade med Cornelis. Att vi dröjde oss kvar berodde på att Master Henry Gibson lirade trummor med Östen. Henry, en kompis under många år.

Sen har vi då Sid Jansson, en gång i tiden Cornelis manager. Ja jisses…

Såg Cornelis uppträda lajv en gång på Skeppsholmen. Minns hans basist som tyckte att vi i publiken var underbara. Cornelis blängde snett på honom. Även jag tyckte att basistens infall kom en aning fel…

De bästa klippen på youtube är enligt min mening de som dyker upp om du söker på ”Cornelis Vreeswijk 1986”. En samling lajvlåtar som är helt underbara!

Även Visfest från 1984 är njutbar!

Fred Åkerström

Denne nestor på vishimlen när det gällde tolkningar av Carl Mikael Bellman fick mig intresserad av just Bellmans sånger och epistlar.

Dessutom den låt som jag är övertygad om har sjungits tillsamman med många vid många tillfällen. Fred Åkerström, Ann-Louise Hanson och Cornelis Vreeswijk framförde först av alla en smått legendarisk version av ”I natt jag drömde” eftersom det var Cornelis som översatt låten till svenska så måste ju alla tolkningar därefter ha kommit senare.

Men de av Bellmans epistlar som betytt mest för många och i synnerhet för mig är epistel n:o 72, ”Glimmande Nymf” och epistel n:o 2 ”Nå skruva fiolen”. Den sistnämnda har jag lirat många gånger!

Glimmande Nymf kräver dock en basröst som jag tills i år enbart var övertygad fanns i Freds strupe.

Till min glädje så framför Byns Mats Larsson från Nås i Dalarna denna vackra epistel med den äran. Det har jag sett med egna öron och ögon detta nådens år 2019, närmare bestämt och daterat 22:a april i Sveasalen i Leksand!

Även Bellmans sång n:o 21 ”Så lunka vi så småningom” ligger mig varmt om hjärtat, vilket även skall tillskrivas Fred Åkerströms version.

Den låt som jag däremot tycker bäst om är Jag ger dig min morgon som Fred översatte till svenska från Tom Paxtons original ”I Give You the Morning”. Den lirar jag än idag gång på gång!

En liten detalj som jag fångat upp nyligen är att Fred Åkerström började sin karriär i garderoben på Vispråmen Storken vid Rålambshovsparken i Stockholm.

Josh White

Farsan veckopendlade mellan Avesta, där vi då bodde, och Stockholm där han jobbade som rörmokare. En helg kom han hem alldeles hänförd.

Han hade sett Josh White ”lajv” på Mosebacke!

Skivomslaget är en av mina EP med Josh White där EP-formatet var två låtar på varje sida och har den fysiska storleken av en singel. Spelas på 45 varv på tallriken! Jag har kvar ”The Josh White Stories Vol. I & II! Båda EP.

Jag hade även en LP som heter ”The House I Live In” där ”Good Morning Blues” finns. Klicka på bilden!

Snart hade farsan köpt en akustisk gitarr av märket ”Pepita” och ställt därhemma. Han sa aldrig att jag skulle lära mig spela men ibland behövs inga ord mellan en far och en son.

Vidare hittade han ett program på vår svartvita TV där Josh White lirade med Sture Nordin på bas.

Farsan lyckades! Jag blev lika såld och började härma Josh Whites sätt att spela och sjunga. Några låtar som ”blev mina” var och är ”Good Morning Blues” samt ”Nobody Knows You When Your Done And Out”!

Andra bra låtar var ”St. James Infirmary”, ”House Of The Rising Sun” och inte minst ”Strange Fruit”!

Där och då började ett livslångt musicerande på gitarr med tillhörande sång. Fingerspelet med höger hand kom tidigt och det var nog på grund av Josh White. Ett vanligt plektrum har därför aldrig blivit mitt sätt att hantera en gitarr, sen får dragspelare säga vad de vill 😁

Lite spännande var det för ett år sedan i ett samtal jag hade hemma hos Sid Jansson då han berättade för mig att Josh ofta var på Vispråmen Storken.

Sid kände Josh White! Häftigt!

Tidigare fanns programmet med Josh och Sture Nordin på youtube men är borttagen och finns inte ens på SVTplay längre 😥

Men jag hittade en SVT-inspelning

Vill du veta mer om Josh White så har du länken här. Han var exempelvis kompis med en amerikansk president! Kolla vad som står under rubriken ”Legacy”!

När Storken kommer till Bjurs

Vispråmen Storken, den plats under det ljuva 60-talet som formade ett antal, numera legendariska vis-artister. De skrev och komponerade mängder med visor som idag ses som självklara i umgänget med musik i form av röst och gitarr samt en och annan stämsång, men framför allt som allsånger. Vispråmen Storken va en pråm förlagd vid Rålandshov i Stockholm, vilket betyder att det inte precis va någon arenakonsert, snarare en klubb, vilket kanske är en förutsättning för att det hela ska fungera.

Men vad hände sen? Vad är arvet efter dessa giganter på vissångarhimlen. Många finns idag inte längre utan existerar bara i böcker, vishäftet, på vinyl, CD eller Spotify. Även en och annan filmad låt finns även på Youtube. Inte dåligt det kan man tycka, men är inte visor bäst när de framförs utan skyddsnät? Alltså ”lajv” inför en hänförd publik? Jag tycker det!

Så jag försöker ta upp den fallna manteln efter Cornelis, Fred, Finn, Skepparn, John-Ulf, Robban, Lars, Torgny, Sid med flera polare på den fina sångarhimlen för att i en form av klubbverksamhet väcka Storken till liv igen. Även andra vis-sångare finns då med i min ambition då jag även engagerat mig samt valts in i Taubesällskapet Dalarnas styrelse. Jag tänker då på Evert Taube naturligtvis, Alf Hambe och Ulf-Peder Olrog men även vissångare från andra länder som Kim Larsen i Danmark, Bob Dylan, Joan Baez, Donovan, Pete Seeger. Ja listan kan göras hur lång som helst…

Jag har redan genomfört ungefär tre stycken, ok då… exakt 3 stycken, visaftnar alternativt viseftermiddag, där jag själv lirar tillsammans med andra duktiga musiker/sångare som inför publik underhåller med både musik och sång. De som närvarat har uppskattat tillställningarna. Jag kan nämna att den första Visafton jag körde på Dössbergets Värdshus, så hade jag bjudit in Östen med Resten efter deras framträdande på stora scenen på Dössberget i samband med Taubesällskapets allsångskonsert. Vi hade det skitkul tillsammans med stipendiaten från Taubesällskapet Dalarna plus några till.

Senast det begav sig, i Kulturstugan Märsta, så hade jag fint sällskap i form av Tina Sundberg och Anders Sterner som brukar uppträda under namnen Bowmore eller Cold Montain Band. Det senaste namnet, eller gruppen, använde de när de var med i TV-programmet ”Talang” på den tiden då Bert Karlsson satt i juryn och häcklade deltagarna. Vidare hade vi sällskap av Bernt Melldahl som lirade solo på stugans nystämda piano. Populärast av hans låtar var nog en ragtimelåt som jag tyvärr missade titeln på. Men bra va det. 

Lill, Ingemar och Tobbe från Märsta Kulturförening och därmed stugan uttryckte var för sig ”Det här måste vi göra om”. Naturligtvis va mitt svar! Ska bara kolla min kalender!

Men nästa etapp är Visafton i Gamla Bönhuset här i Bjursås (gammalt hus ovanför COOP Konsum), kvällen före midsommar. Då kommer Storken till Bjurs! Visafton är för banalt, evenemanget borde ha nåt med Storken att göra, alltså namnmässigt för att knyta an till just Vispråmen Storken. Kanske bara ”Storken”? Visaftonen Storken, Viskvällen Storken, Visstugan Storken eller helt enkelt ”Visklubben Storken”. Vad tycker du? Visserligen finns redan Visklubben Storken i form av en lokal företeelse på Facebook, men en slagning på PRV.se säger att namnet inte är registrerat i vederbörlig ordning för 1800 kr. Jag gillar den sistnämnda bäst eftersom namnet signalerar ambitionen. Alltså att i klubbmiljö framföra visor och annan musik inför publik som kommit för musiken och inte primärt för att festa även om tillställningen är en fest i sig!

Nåja det finns mer att jobba med för att återväcka den Svenska Vistraditionen… Det här är bara början…