När sjukvården ringer…

När lasarett, sjukhus eller vårdcentral ringer så visas uppringaren anonymt.

Som om det är en skummis som slagit av möjligheten att visa vem man är (vilket man kan göra själv), en bedragare eller en telefonsäljare. Alltså de varianter som vi vant oss med att ignorera. Exempelvis samtalen från utlandet som avser att locka oss att ringa tillbaka vilket vi får betala för.

Nu va det som tur var när jag satt vid en kassa på apoteket vid lasarettet för att ta ut de nya medicinerna efter min hjärtinfarkt. Så det var min läkare från avdelningen jag nyss lämnat som ville komplettera med lite information.

Inte bara det! Efter en stund ringde en sköterska och ville prata om att vi missat att ha ett samtal om vad jag ska tänka på och gör den närmaste tiden. Detta mynnade i att hon skickar information samt en kallelse till ett möte om nån vecka eller två.

Alltså två för mig viktiga telefonsamtal från hjärtmottagningen efter att jag skrivits ut!

Samma sak när någon ringer från vårdcentralen som jag tillhör. Anonyma samtal!

Det hela brukar leda till att läkaren eller sjuksystern pratar in en längre harang på min mobila telefonsvarare som jag sedan kan ringa upp via 133 (Telia-abonemang). Har jag tur så är det någon jag varit i kontakt med tidigare typ min diabetessköterska så att jag slipper treva i blindo hur jag ska kunna ringa tillbaka. Sen är det ju lögn i h-e att nå denne anonyme person eftersom jag ringer 133 när denne gått för dagen eller är upptagen med annat.

Så ser vardagen med telefonsamtal ut mellan patienter och enskilda inom sjukvården i Region Dalarna.

Jag skulle tro att det ser likadant ut i hela landet beroende på övernitiska säkerhetsnissar som tror att de vidmakthåller patientsäkerhet. Patientsäkerhet för vem då? Exempelvis läste jag lagtexten Patientsäkerhetslag (2010:659) på riksdagen.se för en stund sedan (massor av text) men kunde inte hitta något som hindrar att jag och vårdpersonal kommunicerar via e-post!

Eller att vårdpersonal som ringer mig måste vara anonyma.

Så det är övernitiska säkerhetsnissar som tolkar sina arbetsuppgifter till rigorisitet som bara gör allt så jäkla besvärligt.

Kommunikation är viktigt och när det gäller sjukvård ibland mycket tidskritiskt. Ett samtal enligt beskrivningen ovan kanske handlar om att jag fått fel medicin i förhållande till vad jag får för övrigt. Det kanske handlar om att jag riskerar att bli förgiftad på grund av farlig kombination av läkemedel. Borde inte då läkaren kunna nå mig på min mobil omedelbart och att jag, när det ringer, ser vem det är?

Är det mycket begärt?

När jag satt vid receptarien på apoteket så upptäckte hon att jag fått två blodförtunnande tabletter samtidigt som jag redan åt en sedan tidigare. Det kunde blivit helt fel med småsår som aldrig läker. I det här fallet larmade tydligen apotekets system men är samtidigt ett belägg för att information och kommunikation är tidskritiska moment i vården.

Och då duger det inte att sjukvårdspersonal är anonyma när de ringer till en patients mobil!

Hur känns en hjärtinfarkt?

Hur vet du att du har en hjärtinfarkt? Jag skriver, vet och har, eftersom det är lite för sent att surfa in på det här inlägget när hjärtinfarkten redan är igång.

Jag tvekade ett tag om jag skulle skriva det här inlägget men bestämde mig att skriva ner mina erfarenheter medan jag har dem i färskt minne. Ett annat intryck var en kort diskussion med en olycksbroder på hjärtavdelningen om att han inte förstått att han faktiskt haft en infarkt. Troligtvis va det hans pacemaker plus att hans förträngning i något kranskärl på något vis löstes upp. Snacka om tur eftersom han inte tog kontakt med sjukvården utan lät det gå över. Han trodde det var något annat.

Hans erfarenhet var skrämmande lik mina från i tisdagsmorse.

När han förstod att snubben i sängen bredvid, alltså jag, låg inne efter en hjärtinfarkt med ballongutvidgning och inlägg av två stents i kranskärlen och kunde ställa frågorna som bara någon med samma erfarenhet kan ställa. Läkarna är ju faktiskt bara teoretiker jämfört med en som fått sin tredje hjärtinfarkt och kan berätta hur det egentligen känns och upplevs.

Såhär var det!

Jag vaknade klockan 05:30 i tisdags morse då jag kollade på klockan. Jag hade ett bekant tryck över bröstet som jag först tolkade som en begynnande lunginflammation. Anledningen till det var den senaste månadens envisa förkylning eller influensa som jag dragit med mig hem från ett besök i Skåne. Danne, som troligtvis smittade mig, avslutade sin sjukdomsperiod med lunginflammation så tanken var inte helt fel. Känslan i bröstkorgen var även jämförbar. I alla fall vad jag minns av den lunginflammation som jag hade för en massa år sedan.

Hjärtinfarkt nummer två julen 2013 var ju sex år bakåt i tiden och inte min första tanke.

Men så kom de andra symtomen!

Kroppens immunförsvar försöker fixa problemet på egen hand genom att…

  1. Försöka tömma tarmen, eller så hade jag bara vanliga morgongaser. I vilket fall som helst så blev behovet av toa omedelbart.
  2. Sen kom några kräkreflexer utan att något kräktes upp. Jag spottade bara en del saliv.
  3. Sedan kom svettningarna!
    Det var inga normala fuktigheter i huden som när det är lite varmt. Jag blev med ens Sjöblöt!!!

Det var nu jag fattade att jag hade en pågående hjärtinfarkt. Lägg märke till att jag skriver pågående! I det här läget är varje minut viktig. Det är med andra ord brådis.

Jag väckte genast min sambo och sa ansträngt och flåsande; RING 112!

Yrvaket tyckte hon att man kanske först borde ringa 1177! Men jag stod på mig eftersom jag visste och att hon bara var yrvaken och inte så lite skrämd. Jag tror att hon någonstans inte ville att jag skulle ha rätt, att det inte va så farligt.

Medan vi väntade så hann jag ta två ”puffar” av nitrosprayen som vi kranskärlssjuka alltid har hemma. Det hjälpmedel som vidgar alla blodkärl i kroppen och som kan orsaka huvudvärk om man tar för mycket. Men den huvudvärken är ok eftersom trycket i bröstet lindras något plus att man på så vis köper tid för överlevnad innan man hamnar på sjukhuset och får rätt åtgärder.

En annan åtgärd som jag minns från tidigare är att man inte ska lägga sig ner. Man ska sitta och ta det lugnt gärna vid köksbordet med armarna vilande på bordet.

Men det va en riktig hjärtinfarkt och 112 skickade omgående en ambulans från Falun. Dessutom skickade de Räddningstjänsten i Bjursås där vi bor så de kom före ambulansen. Tre man stormade in och gav mig syrgas och kollade hur kroppen syresattes via en klämma i fingret. Syresättningen var lägre än 80% så syrgasen kom lägligt!

Det som sedan händer är att jag placeras i ambulansen där ambulanssjukvårdarna klistrar på EKG-givare samt ringer jourhavande läkare. Resultatet av EKGn skickas omedelbart via etern till läkaren för bedömning. På så vis kunde han eller hon dra igång teamet som skulle operera. De kunde med andra ord konstatera hjärtinfarkt på distans! De sticker dessutom in en så kallad ”Infart” i armen för att snabbt kunna ge smärtstillande. Jag tror att jag fick morfin.

Sedan bar det iväg med blåljus och sirener mot Lasarettet i Falun ca 20 minuter bort i lagliga hastighet med bil. Den morgonen gick det fortare och jag rullades omedelbart in för operation.

Känn efter på handleden där man brukar känna pulsen på någon! Där gör man ett snitt samt sticker in en tunn slang med en pytteliten uppblåsbar ballong längs ut, för att utvidga kärlet där felet uppstått, plus ett litet nät som kallas för stent. En stent påminner om den spiral som sitter inne i kulspetspennor fast är istället ett tunt nät. Blodkärlet armeras! Googla på ”Stent” så kan du lära dig mer!

Klockan 07:30 (jag hade en stor klocka framför mig i operationssalen) hade läkaren placerat en stent i högra hjärtmuskeln och en i den vänstra. Smärtan eller trycket var med ens borta och jag rullades iväg till hjärtavdelningen.

Just nu är det eftermiddag på fredagen samma vecka och jag är hemma igen med nya mediciner. Men det är en annan historia.

Ett Stort Tack!

Ett stort tack till Svensk sjukvård och speciellt till sjukvården i Region Dalarna, Falu Lasarett, ambulanspersonalen, räddningstjänsten i Bjursås samt all personal på avdelning 27 och inte minst de som tog emot mig i ”Labbet” och satte in mina nya Stents.

Rolf Granlund